David och Putin

En text skriven inom ramen för min skrivargrupp. Det skulle handla om något kring kung David i Gamla testamentet…

***

Inte visste vi då, när kung David kom på tapeten, vad som skulle komma sen.
Inte visste vi då, att kriget var närmre än vi kunnat ana.
Inte visste vi då, att Saul och Putin är själsfränder.

Saul:
De ville ju ha en kung! De ville ju va som andra!
En stark man att regera, någon som talar om hur det är, någon som kan entusiasmera.
Kungen med sin starka arm, sin makt och sina ståtliga resurser.
Arméer med vapen och sköldar och skydd, tränade att strida, döda, segra.
De ville ju ha mig till kung!
Men något har smugit sig in i min själ, slingrar sig fram, som tryck över bröst och panna, som en oro bland tarmar och tankar.
Nu gäller det att hålla stånd, visa fasad.
Det gäller att duka vid det stora bordet, inte släppa nära om oron slingrar sig ur eller får en doft. Inte avslöjad, till vilket pris som helst.

Krampen i att inte bli avslöjad tar sig ändå ut – hålla på avstånd också för att slippa se oron och förvåningen hos de andra.
Med åren har rädslan blivit till ett kraftfullt vapen. Skapa rädsla och oförutsägbarhet runt omkring. Signaler om fördelar som kan dras tillbaka. Ett och annat lik att kliva över. Och makten sitter klart och tydligt i kropp, i hand, i luften andra får andas omkring mig. En ljuvlig kultur av tystnad ger mig vila.

Kung av Guds nåde, regent, president.
Men någon oroar, Samuel, gudsmannen, profeten med blicken och med en gudsnärvaro som min själ aldrig erövrat. Profeten som ser min oro, trots avstånd, hot och stenhård yta. Något är på gång och Jonatan börjar få alltför mycket kontakt med seendets man. Inget är sig riktigt likt sen jag var okontrollerad den där dagen.Varför fick jag för mig att ingen av männen skulle äta? Lydnad bortom sans?
Okontrollerad – inte bra. Måste hålla i. Måste hålla löftet men den gången blev jag besegrad. Jonatan vann, inte av egen styrka men av folkets.
Sonen hade rätt, om honungen, om att lyssna till sin kropp, om att hämta styrka och näring..

Men något stillar min själ, lugnar den krängande oron, lyran, melodin, den unge mannen som låter fingrarna löpa efter strängarna. David heter han. Ser att också Jonatan uppskattar melodierna och mannen. Vänskap växer fram.

David:
Frihet är att vara nummer åtta! Minsta lillebror som kan tänkas. Fri att vandra bland fåren, ta sin tid. Friheten i att tänka och titta och ta tiden för det vackra! Lyran ärvde jag av grannen. Ingen annan var intresserad. Ingen tänkte så noga på mig – minsta lillebror.

De långa nätterna med djuren, hålla sig vaken med musik, slungan och stenarna i beredskap mot björn och lejon. Tid att träna träffsäkerheten, tid att väga stenar i handen, känna formen, lenheten, styrkan, kraften. Tid att be, tacka, vila blicken på stjärnfältet i natten.

Frihet är att vara nummer åtta! När profeten började höra sig för om mina bröder lyssnade jag med mitt lilla öra, ägnade mig åt mitt eget, lät dem hålla på som vanligt. Sen stod han där med smörjelsen, med profetblicken och visheten vilande över sig. Ärligt – hans allvar gick inte in, lekfullheten i min kropp, vanan att gå fri, melodierna som ville födas genom fingrarna – allt detta uppfyllde mig mer. Tills orden kom, som etsade sig in i hela mig.

Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.(1 Sam 16:7b)

Det ligger makt i ord, ord formar människors karaktärer, karriärer, kartlägger, kastar ibland över ända. Men kung Saul regerar och min lyra tröstar honom ibland, när mina melodier och klanger låter honom vila. Men han är kung och jag nummer åtta, en fåraherde som vilar ögonen i stjärnfältet och låter fingrarna löpa över strängar. Och vänskap växer. Jonatan. Jonatan min vän. Kungasonen. Anar en frihet också i honom. Friheter som möts. Mod.

Så en dag lindrar inte lyran längre. Långe man, jätten den förskräcklige skrämmer mer än vad melodierna lugnar. Saul är rasande rädd, ögonstirr och stela kantiga rörelser. Rädslan fortplantar sig genom hopen av hovmän och rådgivare runt regenten. Men modet börjar ta sig plats inombords, mitt hjärta, mina fingrar, min erfarenhet. Mina sju bröders vana att överseende knuffa och utmana blir kraftfullare. Björn och lejon-motstånd sitter ändå i mina armar, i handens grupp om slungan, i de många timmarnas precisionspraktik mot grenar och stenar på håll. De vill rusta mig, skydda mig men mitt mod sitter inte i tyngden av vapen och sköldar. Modet kommer inifrån, ur lek och hopp, ur uthålligheten.

Jätten har fallit, det fanns något oskyddat att nå, något litet som kanske bara en lekfull tanke kan se, en panna utan sköld och hjälm, en sårbarhet i det stora. Rädslan rinner av folket, segern är vunnen, lillebror hade modet att utmana jätten.

….

Vi vet att kungar och regenter, diktatorer och presidenter, jättar och profeter – en gång ska dö. Också lillebror och modiga modiga hjärtan.

Vi vet att berättelsen fortsätter. Makt åt egot korrumperar men osårbarhet är en illusion.

Vi vet att det finns människor som bär en inre kompass av mod och nåd och storhet, kombinerat med självinsikt om egna brister. Dessa som inte tappar förmågan att lyssna och se ur andras perspektiv.