Fåglar, kräftor och offerkoftor
Jag lever med naturen – också i stan. När koltrasten börjar sjunga kl 4 på morgonen utanför vårt sovrumsfönster. När träden exploderar av grönska. Vid sommarhuset njuter jag av att gå in i skogen, kanske 50-100 meter, och bara ställa mig för att lyssna. Fåglarna har så fullt upp med sin sång, sina varningsläten, sina pickanden i träden för att bygga bo och ta hand om sina ungar.
Kanske njuter jag extra mycket för att jag kan, för att jag inte känner mig hotad av bomber och våld. Det destruktiva finns där istället som en grå, tung massa som kanske gör grönskan ännu grönare, fågelsången ännu vackrare. Min känsla av att vara en del förstärks. Och så skuttar rådjuret iväg. Det hörde nog inte att jag kom men nu upptäckte det mig. Men den graciösa flykten är också njutbar.
Förstörelsen – människor som förlorar liv, hem, relationer – allt det de skapat tillsammans. Städer som skjuts sönder bara för att Putin, Hamas eller Netanjau kan. Och djuren – små som stora, som blir förvirrade av klimatförändringar. Våldets kraft i gäng. Tänker särskilt på pojken som dödade sin syster. Satte kniven i ryggen på henne, pga ett bråk om en mobilladdare.
Jag har också sett måsar jaga kråkor, trastar flyga vilt efter måsarna, för att skydda sina hem och sin avkomma. Inte bara människor, också djur. Kamp för överlevnad. Vad skiljer människa och djur? Moral? Människan kan inkludera andra familjer, andra klaner, ta något slags moraliskt ansvar. Åtminstone ibland. Men alltför ofta tar egenintresset över, inte minst när vi skräms till att frukta andra eller frestas till avundsjuka.
Allt det där ligger och puttrar i bakgrunden när jag hamnar framför en filmatisering av en bok, som jag läste för sådär fem år sen. Då var boken en stor naturupplevelse. Den här gången delvis något annat. DÅ fick jag en bok av en kollega som sa: den här boken måste du läsa. Jag fick “Where the Crawdads sing”, på svenska “Där kräftorna sjunger”, i min hand. En roman av zoologen Delia Owens, en läsupplevelse, som ett steg djupt in i träskmarken, med ljud, doft, starka synintryck. Det förstärktes förstås av huvudpersonen Kyas utsatta situation men också hennes styrka, när en efter en i familjen ger sig av. Hon lämnas att växa upp ensam i stugan, omgiven av måsar som samlas runt henne på stranden, hägern som pampigt lyfter över viken, och alla de andra som befolkar träsket. Då och då dyker någon människa upp, ibland flera. Kya håller sig undan men några vänner har hon. Jumpin, som hon köper bensin av, ibland mjöl och lite annat som hon behöver. Hon betalar med musslor. Jumpin och hans fru Mabel tar sig an den misshandlade, ensamma och utsatta Kya. Det byggs vänskap.
I träsket möter hon Tate, också helt uppslukad av djur och växtlighet i träsket, och bland de andra unga som rör sig i området finns Chase.
När jag först läste boken, på engelska, blev jag helt upptagen av den som en stor naturupplevelse. Jag förstod inte alla ord, som t ex orden för kräftdjur som jag aldrig sett och inte hittade några översättningar på. När jag var klar kände jag starkt att nån gång ska jag läsa den på svenska.
Sen gick tiden och så kom filmen. Jag tyckte om den. Men visst hade den ändå reducerats lite. Visserligen vackra naturbilder men mer handlar den om Kyas romantiska relationer och den mordgåta som löper som en tråd redan från början. Så jag läste om boken på svenska. Två tidsperspektiv löper genom hela boken och möts så småningom. Mordet / dödsfallet vet vi om från början. Men hur allt hände, med Chase som dog och med Kya som anklagad, det förblir en hemlighet till slutet – ja, kanske till och med en öppen fråga.
Kya är oändligt utsatt, men har en obändig styrka. Hur kan ett barn bara lämnas att växa upp ensam? Nog försökte skolan och samhället men på ett sätt som gjorde att Kya flydde. Jumpin och Mabel var de enda som riktigt brydde sig, för hennes skull. Och Tate. Tate lär henne läsa, de delar intresset för djuren och växterna i träsket men till slut försvinner också han. Kyas sorg över att Tate inte återvänder som han lovat är avgrundsdjup. Det gör henne utlämnad till Chase, som hon delar en del goda upplevelser med. Samtidigt ljuger han och lever dubbelliv. Hon råkar få syn på hans förlovningsannons. När han försöker våldta henne flyr hon. Misstron mot andra människor förstärks.
Parallellt med de här människorelationerna pågår Kyas forskning. Hon har så mycket kunskap om fåglarna, musslorna och snäckorna. Hon dokumenterar. Skriver – målar. Via Tate får hon också en del böcker. Hon lär sig hur de olika arterna beter sig. Hon samlar fågelfjädrar. Hon reflekterar över arternas roller, över insekter som parar sig men sen äter upp varann. Hon iakttar utan att moralisera. Det kan vara en hård värld att överleva i, som jagad, när rovdjuren slår sina lovar. Efter Chases våldtäktsförsök hörs en dov underton i texten. Rovdjur tar för sig. Rädslan av att inte kunna leva ett liv utan hot surrar. Ett hot som kan dyka upp nästan nästan när och var som helst.
Kya är ett offer. Eller inte. Hon visar sig vara ett kapabelt barn, en kapabel ung kvinna. Hon tar ansvar för sig själv, för den natur hon lever i. Kya är ett offer. Men hon tar inte på sig en gigantisk offerkofta. Den lämnas bakom och hon hämtar krafter ur relationen till de få människor som inte vill stänga in henne. Och i relationen till allt levande omkring. Hon tar ansvar för sig själv. Det är något befriande i det.
Idag tas de största offerkoftorna på av män (oftast) som har stor makt, som älskar att hata, som antagligen är rädda små skitar längst in och som därför tar sig rätten att hota, hata, utnyttja, kränka. Eller så störda att de njuter av att döda och främja sina egna intressen. Idag har en fd president och nu presidentkandidat briljerat i en jätteofferkofta och samtidgt skickat små såna i massor till sina anhängare. Offerkoftor är farliga.
Kya är ett offer. Utan någon makt. Fast hon formar en makt i sitt ansvarstagande av sitt liv. Till skillnad från de krigsherrar, eller fördenskull politiker, som framhärdar i att tala om sig själva som offer samtidigt som de beter sig värre än rovdjur. Att vara offer är ingen bra självbild att ha, när det kommer till att skapa sig en framtid. Det måste i så fall kunna balanseras av ansvar och omtanke.
Det är något med Kyas berättelse, om närheten till det skapade, om att hålla i de få relationer som är omtänksamma, som får mig att vilja gråta. För mig hör skörheten hos fåglar och växter ihop med förstörelsen av hus och hem och människor. Jag tappar något av min pacifism. Hur mycket av våld och hat och hot med ord ska få stå oemotsagt? Åtminstone någon form av försvar måste till, för värdighet och rättfärdighet. Hur tröstlöst det än känns när tron på lögnen är större.
Ett citat från påve Franciskus:
Jorden anförtroddes oss för att vara vår moder, kapabel att ge var och en av oss det som är nödvändigt för att leva … Jorden är generös och håller inte inne med någonting till dem som värnar den. Jorden, moder till oss alla, ber om respekt, inte våld.
Det finns någonting i skärningspunkten här mellan människan som en del av naturen, och människor som tar på sig offerkoftor och hotar det som lever. Jag får inte riktigt fatt i det.
Ändå vill jag tro, att någonstans i djupet finns hos många något hoppfullt – en längtan efter att liera sig med naturens skapande krafter och det sammanhang som vi som människor också är en del av. Jag har mina begränsningar men också en möjlighet till eftertanke, reflektion och vägande av vad som skadar eller inte skadar. Även om det är svårt att se alla konsekvenser så finns hoppfulla utrymmen att handla, för att bygga, skapa, vårda. Vara ansvarstagande. Det är så vi överlever. Det kanske är det enda sättet att behålla sin mänsklighet och bemöta hat, hot och våld, genom respekt och omsorg.
Ulla Marie Gunner