Jag vill få vara glad, sa Anastasia

Det var en gång en tid då tidningar och radio och tv brukade fråga barn vad de mest önskade sig av det nya året. Ofta ofta var svaret: fred på jorden. Visst kunde svaren blandas upp med annat viktigt också, som någon efterlängtad leksak, eller något mer personligt om nära relationer.

Kom att tänka på det när jag såg en ung flicka från Ukraina få den frågan inför 2023. Anastasia Zelena, 10 år, hade följande önskelista: att inga mer raketer ska slå ner, att inte höra fler skott eller behöva sitta i källare. Och så slutade hon: Jag vill få vara glad och att Ukraina ska vara vackert!

Det berör på djupet och på riktigt. Jag tror att egentligen alla barn har gåvan att önska fred, om de har rimliga förutsättningar. Och när Anastasia önskar det gör det ont i min kropp. Ett barn som upplever krig gör det fullständigt konkret, inpå bara benen. Och att få vara glad och att det är vackert omkring önskar jag verkligen varje varje barn!

Anastasia kan inte välja. Det fula vidriga kriget omger henne.

I min gamla ort i Stockholm, Vällingby, sker också död och förödelse. Inte samma omfattning men en ung människa dödas på platsen som var min och min familjs nav i 12 år. En plats jag tycker om med två fina kyrkor, häftig 50-tal-sarkitektur och snyggaste korvkiosk som jag vet. Den byggdes i början av 2000-talet när vi bodde där, i just tidstypisk form. 

Att det skjuts på en plats jag är berörd av slår hårdare, fast det kanske inte borde. Men det är nog så det måste få vara. Annars skulle vi inte orka. det känns ofattbart att 63 människor dödats av skjutvåld i Sverige bara senaste året. Det är inte enkelt att få stopp på. Många sörjer, lägger pannan i djupa vecka, prövar lösningar.

Det finns säkert inte enkla förklaringar till att vi är där vi är. Vad driver nästan lika unga människor som Anastasia att riskera både sitt eget och andras liv, ja, rentav döda? Jag skulle så gärna önska att dessa tonåringar som skjuter, av makt och pengabegär, av hämndkänsla, av rädsla, av ambitionen att bli som sina kriminella äldre ledare fick hjälp att se en annan väg.

Men det går inte på något sätt att lägga detta enbart på individer. Vägen från spädbarn till skjuten tonåring eller ung vuxen är insatt i vårt samhälles sammanhang. Precis som med klimatet kan vi många vara en del i deras våld. När avloppsvatten i Åre, dit många från t ex Stockholm reser över jul och nyår, har höga halter av knark då blir det tydligt att många bär skuld. När vi tycker det är ok att barn i Sverige växer upp fattiga då bidrar vi också. När vi raljerar över etnicitet och invandring gör vi andra människor mindre mänskliga, lättare att förbise.

Sorg är det jag känner. Hur hittar jag då hoppet? Bl a hittar jag det hos Anastasia som önskar glädje och att det ska få vara vackert. Vi vuxna måste kämpa för att det ska vara möjligt för henne och för den som är alltför van att hålla i ett vapen på Stockholms gator, eller någon annanstans. Det är rimligt och mänskligt att få önska så. 

All heder åt er som arbetar med barn och unga och möter dem så att de tror på sin egen och vår förmåga att forma det vackra och att göra världen mer fredlig.

Jag vet inte om orden här hjälper – men det hjälper mig att att tänka. Och om vi använder orden till att tala och skriva så, stärker vi ord och handling i mötet med medmänniskor. Tillsammans kan vi, hoppas jag, förmedla viljan att skapa fred, glädje och det vackra. 

Författaren Joyce Carol Oates har sagt:
“Språket är vårt enda försvar mot våldet och tystnaden.”

I krigshetsens och vapenvåldets tid vill jag hoppas att det kan vara sant! Måtte många fler barn få ord och känsla att kunna önska sig fred detta år och verkligen tro att det blir bättre. Anastasia – jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få vara glad – många dagar detta år.