Byta perspektiv

I min fina skrivargrupp gav vi varandra i uppgift att byta perspektiv efter att vi gemensamt läst romanen Violeta. Välj ett annat jag än berättarens! (Se en text tidigare här på bloggen om Violeta.)

Det påminner mycket om att söka förståelse för människor – de man möter, eller som jag själv gjort så många gånger, i förberedelser för arbete med bibeltexter. Den här gången var vi flera i skrivargruppen som valde samma person att följa. Något hade väckt vår nyfikenhet  – i efterhand tänker jag att det var en evangelisk berättelse om upprättelse och nytt liv. 

Så här blev min text: 

Miss Taylor

Du kom med förväntningar – egna och andras.
Så olika det kan se ut, omskakande i mötet.
Så mycket fint som kan växa fram…

***

Det var ingen stor väska jag bar på, när jag mötte dem första gången.
Bagaget i kroppen var tyngre. Minnena. Ärren och de oläkta såren.
Han var en vacker ung man, José Antonio. Jag såg i hans ögon att han ville mig väl.
Fadern såg mest överrumplad ut – han hade väl föreställt sig något annat.
Men de tog emot mig. Och ingen av de här två männen såg med sjuka hungriga ögon på mig.

Jag har utvecklat en allergi mot många män. Vädrar våld och översitteri lång väg. Jag bär med mig hjälteberättelserna av min farfar, men han var en våldsam man. Liksom min pappa, när ruset tog över, oftare oftare oftare. Men värst av allt mannen som njöt av att slå, att pina.

Kvinnovärlden blev min räddning. Ja, inte nunnorna på barnhemmet. Den tiden vill jag glömma – även om tyngden av tvätten gör sig påmind i rygg och händer. Men frun, hon som inte kastade ut mig utan ordnade mitt liv när hon äntligen såg sin ondskefulle man. Som såg mig som så fullvärdig att jag fick följa hennes mor. Denna äldre kvinnas omsorger. Ja, hon ville förändra mig. Hon ville att jag skulle föra mig men å vilka världar det öppnade. Encyclopaedia Britannica. Resor, dofter, smaker. Jag sög i mig allt jag kunde för allt kunde ju snabbt ta slut.

Så stod jag där med min väska, med mitt bagage. Ett hembiträde från Irland. Iklädd guvernantkläder och en mognare uppsyn för att dölja min osäkerhet. Men José Antonio och fadern tog mig med till mötet med Violeta.

Vilken stark flicka, med ett bagage av omhändertagande kärlek som fick henne att regera  kvinnovärlden i det stora huset. Intelligens, viljekraft, driv. Jag fick ofta göra allt för att inte skratta åt henne när hon lade sig på golvet och skrek och vred sig, medan kvinnogruppen i huset stod runt om iklädda sin oro. Lugnt fick jag pressa ner skrattet i magen, göra något annat. Jag var nog rätt säker på från början att Violeta och jag skulle kunna nå varandra. Så oändligt olika bagage men styrkepunkten kände jag igen i mig själv. 

Nu ligger jag här i min säng och börjar förstå att livet också är mitt. Apelsinen i magen är borta. Familjen har blivit min, min enda. Ingenting är enkelt med familj men samhörighet och någon som försvara ens liv… jag visste inte hur det kunde vara. Violeta kramar och pussar mig när hon kommer åt. Mostrarna har skött mig med en omsorg jag inte visste fanns och José Antonio är en fantastisk vän. Jag tror att väskan och bagaget inför framtiden har tagit annan form. Både större och lättare. Kanske försvann en hel del av kroppens andra tyngder när apelsinen skars ut. 

Jag ligger här och väntar – på en framtid.