Kära kropp

Jag trodde jag skulle jobba mer i höst. Krafter återvänder men kroppen gör sig påmind. Värk i höft och huvud som gör mig trött och begränsad. Det ska bli bättre men en bit kvar. 

Hittade en text som jag älskade – säkert just för att jag är där jag är. 

Kate Bowler, född 1980, teolog, kyrkohistoriker på Duke Divinity School, är en ny bekantskap. Hon har tyvärr cancer sedan flera år. Skriver om att leva med detta. Jag skyndade mig snabbt att beställa några böcker. Den här texten har jag översatt från boken “Good Enough” där hon skriver tillsammans med Jessica Richie. Det är något trösterikt i den, trots allt. Delar den särskilt med tanke på dig som kämpar med både det ena och det andra.

Jag fortsätter läsa Bowlers böcker. / Ulla Marie

Kära kropp,

Ibland hatar jag dig. Du värker. Du blir trött snabbare än jag har lust att erkänna. Du väcker mig på natten utan någon god anledning. Dina celler förmerar sig med en oförutsägbar hastighet. Nya grå hårstrån, tunna linjer och silverstråk dyker upp från ingenstans. Du sviker mig just när jag behöver dig som mest….

Ibland önskar jag att jag kunde ta en paus från att leva med dig. Jag föredrar att byta in dig mot en nyare modell. En modell som inte ständigt värker, som passar bättre i mina jeans, som har mer energi. Med dig är jag begränsad – instängd i skinn och ben och tunnare hår.

Med dig är jag sårbar—

Men Gud vet vad det är att leva i köttet … Om nu Gud har levt i en kropp, då vet Gud hur växtvärk känns och gåshud, en kylig dag, och hur skön en varm kram är. Gud har känt kurret från en hungrig mage och flisorna som skaver, efter en hård dags arbete. Gud har gråtit över en död vän. Vår Gud nös och kliade sina ögon när sömnen gjorde sig påmind. Vår Gud vet vad längtan är, brustet hjärta, och hur spännande och frustrerande livet kan var – hela vidden av vad det innebär att vara människa … och leva i en kropp.

Så när min egen kropp tynger mig, när musklerna värker, när min oro håller mig vaken om natten, när min rädsla för framtiden gör mig stel, när jag känner mig ensam och utmattad och tyngd, då tillber jag en Gud som inte är långt borta. 

Detta är en Gud som känner min mänsklighet inifrån och ut. Gud har räknat varje hår på mitt huvud (Matt 10:30) och samlat ihop alla mina tårar (Ps 56:8). Inte bara för att Ordet formade oss (Gen 1:27) , vävde oss samman i våra mödrars inre (Ps 139:13, fanns från allra första början … utan för att Gud tog på sig vår hud. …

Kära kära kropp, jag fattar. Eller, åtminstone börjar jag förstå. Du har inte ett outsinligt förråd. Du tar slut, och jag måste lyssna. Kanske borde jag gå och lägga mig lite tidigare eller låta dig slippa suget efter de där extra salta chipsen. Jag behöver känna när du kämpar, och varsamt erkänna att du förändras. Att tid och kärlek och sorg och liv har gjort avtryck innanför min hud. Dag efter Dag. Det här är det vackra förfärliga beviset på att vi har levt. 

All kärlek till dig, min kropp!

Hälsningar från mig

ur
Kate Bowler, Jessica Richie: Good Enough – 40 Devotionals for a life of imperfection, Convergent 2022
Översättning Ulla Marie Gunner