Med snörstumpar och tvättade plastpåsar
Häromveckan var det dags igen för ett avslöjande. Den här gången handlade det om plasten vi sorterar och som inte alls återvinns utan bränns upp. Den nyheten har återkommit genom åren. Om jag fattar rätt så bedömer en del kommuner att de får in för lite plast för att kunna återvinna det. Jag fattar inte riktigt att det är ett problem för kommuner kan ju slå sig samman, vilken sorts förpackningar det nu ändå handlar om.
Hur det nu är med det, så fortsätter jag hävda att så länge påbudet är att vi ska sortera och att det är bra för miljön så vill jag göra det. (All heder åt min stackars man som fått dra lasset länge nu när jag inte haft förmågan att bära runt min del av kassarna.) Nu kan jag i alla fall börja igen och hävdar envist att det är bra för bl a muskelminnet att ta sig iväg till återvinningen. Det är ett av mina sätt att respektera jorden och allt vi människor plockar ut ur den med självklarhet, utan att fullt ut ta ansvar för det.
Vi behöver hålla muskelminnet om återvinning och små resurser kvar i kroppen. Ungefär som träningsminnet. Tänk vad jag har hittat muskler i kroppen i min rehabträning efter höftbyte, muskler som jag inte visste fanns, muskler som tacklar av när de blivit bortglömda.
När jag försöker vara noga påminns jag också om mamma och mormor och andra kvinnor generationer före mig. De sparade snörstumpar och tvättade plastpåsar för att de kunde användas igen och igen. Brist på plast och brist på pengar men också en ryggmärgsreflex att vara rädd om. Därför sparar jag också snörstumpar – inte alla men några, och särskilt de snygga som kommer från en del blomsteraffärer, för det blir så vackert att knyta nya buketter med. Och lite hampa får nytt liv. Jag har absolut råd att köpa snören och fina snörnystan finns. Men det är en särskild tillfredsställelse att knyta just de sparade snörena.
Och så plasten. Jag sparar absolut inte äckliga trasiga plastpåsar – men återanvänder gärna när det funkar. Det händer att jag tvättar och hänger upp på kaklet över diskbänken så de får torka. Och tillfredsställelsen och muskelminnet av detta gör mig något gott.
Kanske är det en illusion av duktighet jag bygger. Men jag känner mig inte duktig – jag lever alldeles för mycket som alla vi västerlänningar, tär på jorden. Däremot känner jag samhörighet, jag känner respekt, och mitt muskelminne och min hjärna påminns om mitt ansvar, att det är större än bara för mig själv och nuet och just här. Det räcker att se de provisoriska köken i kylslagna Ukraina för att känna frosten i händerna.
Hushålla – så sa tidigare generationer. Och det har blivit aktuellt igen – också i vår privilegierade del av världen. För en del medmänniskor i min stad finns föräldrar som inte har pengar till barnens mat – eller till nya plastpåsar. En smärtsam verklighet som känns i musklerna och säger: ta vara på och var rädd om det som finns!
Jag har också under en period fått lära mig att hushålla med krafterna, att vila i förväg – det visste jag knappt vad det var på riktigt förrän nyss. Tidigare gick det alltid att vila efteråt. Nu får jag respektera de krafter jag har. Det tar tid att lära sig, också något att träna upp för att minnas.
Att hushålla – att hålla hus – att ta hand om – att vårda och ha respekt för. Orden ekonomi, ekologi och ekumenik har rot i samma grekiska ord oikos. Det betyder hus eller hem. Att hushålla behöver alltså göras inom olika områden. Ekonomin – att bästa använda de begränsade resurserna. Ekologi – att vårda och ta hand om jorden, vårt hem, vårt livs förutsättningar. Ekumenik – att leva tillsammans i samma hus, enade men olika, i kyrka och samhälle. Ungefär.
Så jag vill egentligen bara slå ett slag för begreppet hushålla vad gäller livets olika områden. För mig ligger det något respektfullt och omtänksamt i det ordet. Hur hushållar vi t ex med de människor vi relaterar till? Att hålla hus på ett klokt sätt. Kan vi inte tänka på det ibland, få in det i muskelminnet, träna så det känns bra och starkt! Även om det inte alltid är en praktisk eller realistisk eller särskilt värdefull handling i pengar! Det finns andra värden än pengar. Och roligare blir det när vi gör det tillsammans i alla fall!