Jag går mot ljuset och tänker på Klara

Jag går mot solen! Det är underbart. Stockholm i solsken med gnistrande snö och massor med svanar, sothöns, änder, måsar, duvor mm vid Strömmen. Mycket vatten rinner förbi och bär med sig stora isskärvor i full fart.

Jag längtar efter ljus! Ljuset ger så mycket av kraft och och värme. Som i “Klara och solen” av Kazuo Ishiguro. 

Jag tänker på Klara  när jag går mot ljuset. Solen i ögonen. Glittret runt omkring.

Klara är berättarjaget i Ishiguros senaste roman på svenska. Hon är en “nästanmänniska”, en artificiell människa, utvald att vara vän till Josie. Någonting är fel med Josie. Människobarnet. Berättelsen vecklar listigt ut sig. Oklart om Klara vet vad det handlar om. Jag vet inte. Ljuset har inte landat i mig. Landar inte förrän på slutet. Och på vägen växer obehaget, frågorna.

Utan att avslöja storyn så kände jag mig besläktad med Klara, den artificiella människan/maskinen. Hon går på solljus. Hon har känslor. Hon bryr sig om, trots att hon är en maskin. När vännen människan mår dåligt vänder hon sig till solen, trots det hon måste ta sig igenom för att nå fram. 

Människorna i berättelsen är av två slag – de som satsat allt på att bli upphöjda – de som avstått. Framtiden är oklar. Men det lutar åt att upphöjdheten var fel val. En nitlott.

Det är nåt med den välsignade och välsignande solen som ger släktskapet med Klara. Solen finns alltid där. Inte synlig men närvarande. Och vad det betyder i vår del av världen blir så tydligt när ljuset kommer tillbaka och vi är många som står där och tar in ljuset och värmen genom våra ansikten. Solen som är fullständigt demokratisk och lyser över alla, ger livsförutsättningar för alla.

Jag går mot solen och tänker på Klara. Vet att maskinen som verkar vara människa kanske inte är så realistisk men utmanas igen att försöka ta in någon som är annorlunda i mitt liv. Och samtidigt upptäcka det gemensamma, också med knölsvanen och sothönan. Som beroendet av solen, den välsignande.