Tyst offer

Jag kan inte släppa Anas historia i Peter Mays bok “Tyst offer” (A Silent Death). Ana står i stark kontrast till berättelsens skurk. För detta är en slags polisroman. Men Peter May skriver alltid så bra att människorna hamnar i fokus, trots den spännande intrigen. Eller så blir intrigen så intressant för att han lyckas beskriva sina centrala gestalter på ett så intressant sätt. Och alltid i en omgivning som får läsaren att förflytta sig till andra platser.

Jag läser den här boken strax innan jag ska på en konferens om palliativ vård, alltså frågor och forskning kring hur människor kan bemötas och vårdas när livets slut närmar sig. Det påverkar mig när jag läser.

I centrum står en polis som är trogen sitt kall, men inte lyckad i sin karriär. Inte heller i sina familjerelationer. En rätt sorglig figur – men ärlig och trofast. Det blir egentligen mindre intressant och lite väntat men ändå en sorglig fond.

Den som fångar mitt intresse är Ana, kvinnan som är moster till den ganska oerfarna polisen Cristina, som dras in i en förfärlig länk av sorgliga händelser. Cristina bor på Solkusten och kämpar med att få livet att gå ihop. Hon belastas med en skuld som inte är hennes och som ger en djupt skadad, mycket rik kriminell man, Cleland, anledning att hämnas. Cleland skjuter sin egen fru av misstag – men skyller på den unga polisen. Det sätter igång en rad av våldsamma händelser.

Tillbaka till Ana, mostern som tidigt drabbades av dövhet och därpå blindhet. Ushers syndrom är ganska ovanligt. I Sverige föds ca 10 barn per år föds med detta syndrom av lite olika svårighetsgrad.  Döv och blind – förlust av hörsel och syn – så avgörande sinnen – hur lever en människa utan det?

Det som berör mig så starkt är hur levande Ana beskrivs. Det går att ana hur extremt isolerat livet blir och hur viktiga de närmaste relationerna är. På gott och ont. Föräldrarnas fördomsfullhet och ett överdrivet behov av att skydda Ana krymper världen ytterligare. En kärleksrelation dör ut. 

Men nu är Ana fyrtio år, hänvisad till ett instängt liv, men med stöd av systerdöttrar och en ledarhund möjliggörs ändå relationer. Hon är en älskad och avgörande människa.

Cleland, skurken, är kontrastpersonen, med begränsat känsloliv, trots syn och hörsel och gott om pengar och lyxliv. Allt eftersom vecklas också hans tragik ut, den att som barn, både ungt och vuxet barn, vara förbisedd, oälskad, i vägen men med allt materiellt på plats. Porträttet av Cleland är tunnare än det av Ana, möjligen får vi se in i en avstängd människas inte så utvecklade känsloliv. Han sörjer den fru han skjuter, men klarar inte av att göra det på annat sätt än genom att hämnas en oskyldig. Att känna gör kanske för ont. Istället är det hämnden som helt ologiskt driver honom.

Ana, lever med ett fåtal relationer men med en utvecklad förmåga att känna människors närvaro, genom luftens rörelser, beröring och doft. En sensibel och levande Ana. Med fingrar som tecknar i handen på den som kan det språket, med en dator och punktskrift som kommunikationslänk till sina älskade.

När berättelsen landar, så landar även Ana och Cleland efter ett fall utför Gibraltars klippor där döden får så djupt olika betydelser för dem. Kanske är författaren nästan för övertydlig i sin beskrivning. Hur livet levs påverkar också hur döden tas emot. Här är allt stiliserat förstås men fallet mot Gibraltars klippor vid havet förlänger liksom upplevelsen av övergången.

Det är som om de sista timmarna är ett långsamt döende, där Ana vet och tar in det som väntar medan det inte är en realitet för Cleland. Ana har haft tid att förbereda sig, hon har en strategi, hon väljer att vara ett tyst offer. Men Cleland är helt oförberedd, van att vinna, van att ha makt, van att hämnden lönar sig.

Finns det någon mänsklighet i Cleland, någon nåd över hans liv? Trots allt finns det också hos honom något som berör mig. Det sker just i relation till Ana. Som om han ändå i henne kan identifiera sig. Hennes instängdhet och beroende av andra väcker en ömhet, en slags önskan att skydda. Ana ska egentligen gå fri, bara vara ett redskap för Clelands hämnd. Men till sist är det Ana som har makten, makten att rädda Cristine. 

När Ana och Cleland faller genom luften håller de varandra i handen. Hon faller mot ljuset och evigheten – han med ett skrik.

Jag bar med mig dessa två karaktärer när jag landade på konferensen om ett bättre döende, omgiven av engagerad vårdpersonal, som med respekt för vars och ens resa är beredd att stödja och hjälpa den sista tiden. 

Alla vill inte tala om döden inför döendet. Det blir för smärtsamt. Men det blir också smärtsamt att inte se sitt liv i ljuset av att livet är ändligt för precis alla.

Ulla Marie Gunner

Peter May: Tyst Offer. Modernista