Bara ”man” får ha hälsan…

Så ofta jag hört de orden när människor börjar åldras. Då menar de – bara JAG får ha hälsan. En annan variant är den om gamla föräldrar. Bara hen får vara klar i huvudet. Under många år har jag reagerat på båda kommentarerna. Kanske för att min mamma i hela mitt liv var reumatiker – men med en fantastisk förmåga att leva gott med, eller trots, sin sjukdom. Hon var en positiv person, även om det hände att hon någon enstaka gång var ledsen.
I mitt nya jobb som programchef för existentiellt stöd på Betaniastiftelsen har jag anledning att vara med på konferenser som knyter an till hälsa, ohälsa och åldrande. Jag behöver också läsa in mig en del – ofta på sånt som jag har ganska stor erfarenhet av, både i yrkesliv och privat.
Just nu läser jag Peter Strangs bok: Existentiella frågor hos äldre. Den är inriktad på vårdpersonal med många fina exempel ur verkliga livet.

Den rubrik som triggade mig att skriva nu lyder så här: “God livskvalitet trots sjukdom?” Frågetecknet är viktigt – för alltför många har fått för sig att god livskvalitet bara uppnås genom att ha hälsan eller genom att vara klar i huvudet. Så går det att säga för den som oftast är frisk och stark, eller som håller sårbarhet och smärta ifrån sig.
Men det blir problematiskt när sjukdom och kriser av olika slag slår till. Eller när någon dör. För någon skulle ju inte dö – så var inte planen. Eller pandemin skulle inte komma – eller kriget.
När det viktigaste är att ha hälsan och vara klar i huvudet, då blir det svårt med livsmod och livskvalitet vid sjukdom eller ålderdom. Vad blir då meningen med livet?
Peter Strang hänvisar i sin bok t ex till en norsk forskare, Siri Naess, som har formulerat fyra områden som är viktiga för god livskvalitet – oavsett ålder eller hälsa:
- Att vara aktiv
- Att ha samhörighet
- Självklänsla
- En grundstämning av glädje
För den vars krafter avtar pga ohälsa eller åldrande kan det vara svårt att acceptera att livet ändå kan vara gott. Men det finns alltid sånt som går att göra, vara, och känna. Att välja att ta emot hjälp, att ta en fika med någon även om krafterna inte räcker till stora kalas, att kunna dela en förmåga eller kunskap till någon annan, att glädjas över virvlande höstlöv eller något annat som är vackert.
Livskvalitet. Min mamma var sjuk hela sitt vuxna liv. Jag fattade inte förrän jag var riktigt vuxen. När krafterna avtog avtog också klarheten. Men jag såg det jag sett tidigare genom mitt yrkesliv att när kroppen är väldigt skör så kan det vara en hjälp att tanken också får bli skörare, när allt får hänga ihop. Jag säger inte att det är bra för alla – men att i alla lägen säga, bara “man” får ha hälsan, bara “man” får vara klar, det är som (förutom att människovärdet devalveras vid ohälsa och oklarhet) att ge bort en livskvalitet som finns där, så länge som livets realism också får vara en medvandrare. Som Per Olov Enquist har sagt: En gång ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva.
Ulla Marie Gunner, allhelgonahelgen 2023
Ps.
För snart två år sedan blev jag sjuk i covid-19. Flera vaccinationer hade jag tagit. jag var inte jättesjuk, inte mer än en lätt influensa. Men det ville inte gå över. Feberkänsla, trötthet, ont lite här och där, huvudvärk regelbundet på ett ställe. Ett halvår senare blev smärta i rygg och höft outhärdlig och jag fick en ny vänsterhöft så småningom! Det har gått jättebra! Idag är jag frisk, men kanske inte lika stark som tidigare. Ork eller lust gör att jag väljer att inte jobba heltid, trots att jag inte riktigt nått pensionsåldern. Jag är 62 år. Men jag har livskvalitet! Så ser det ut för mig.
Så bra med dina reflektioner runt detta. Många säger att det viktigaste i livet är att få vara ”frisk”, underförstått att annars är livet inte värt något. När man som jag, levt ihop med en man som haft ett funktionshinder hela sitt liv och successivt försämrats, så vet jag att det inte är där frågan om livskvalitet och livsvärde sitter. Livet blir ibland jobbigare och mer utmanande men kan också ge desto mer.