Existentiell ryggrad
Varför verkar så många förvirrade över hur de ska leva? Eller kanske snarare – när något händer som förändrar kartbild och rubbar cirklar, rentav kastar en ur spår mot en kraschlandning, varför verkar så många ha dåliga verktyg att plocka samman bitarna, forma en ny kartbild, kanske hitta nya spår – om än inte cirklar – att följa?
Eller är det bara en onödigt negativ beskrivning? Men ungas psykiska ohälsa ökar – det vet vi. Vi vet att en grupp unga människor lockas av kriminalitet. Många unga (kvinnor ofta) blir utbrända före 30 års ålder. Och äldre vill inte bli äldre. Anita Goldman funderar (DN 30 januari 24) över om det är vår rädsla för döden som också gör rädslan för åldrandet så starkt, att de visa äldre, di gamle, är ett utrotningshotat släkte. En del talar om stark ålderism som exkluderar äldre. Alltför många äldre (oftast män) avslutar sitt liv.
I Bildningsbyrån – tänka mot strömmen (P1 Sveriges Radio 25 januari 24) finns ett intressant avsnitt om Stickan Andersson, den kände musikproducenten, och alla hans framgångar, ABBA och så Polarpriset – ett av de verkligt stora musikpriserna i världen. Stickan Andersson kunde köpa allt. Men på slutet sägs det – han dog missnöjd. Så sorgligt. Så onödigt. Jag vet inget om hans drivkrafter men jag hade önskat att han kunnat se tillbaka på sitt liv och varit glad över vad han bidragit med!
Janken Myrdal skriver (DN 31 januari 2024) om behovet av kritisk granskning och behovet av sanning. Han menar att: “Underminerande av sanningen, jakten efter den spektakulära osanningen samt önsketänkande verklighetsflykt är en del av vår tids mentalitet.” Han menar att många visserligen anstränger sig för att etablera korrekt information fråga samtaidgt: varför är falsk information så efterfrågad? “Ledtråden är att människor väljer okunskap som gagnar dem. Utan att här kunna utveckla denna tanke menar jag att vi befinner oss i en fas av förnekelse och undvikande av ansvar inför en global kris vad gäller förhållandet mellan människa och natur.” En sådan mentalitet som Myrdal beskriver bidrar förstås inte till trygga unga och visa äldre.
Det finns alltså tecken på förvirring och öppet fält för den som vill fösa boskap. Forskaren Cecilia Melder har en relevant titel på sin doktorsavhandling: Vilsenhetens epidemiologi. (Uppsala 2011) Melder har bidragit starkt till att vi i Sverige tagit till oss WHO:s vidgade hälsobegrepp. Det räcker inte att tala om fysisk, psykisk och social hälsa utan WHO har slagit fast att också det existentiella perspektivet måste finnas med. Melder har tydliggjort åtta byggstenar, ur WHO:s studier, som nu används på olika sätt inom vård, skola och på andra områden. Samtalsgrupper startas, för patienter, för personal, på fritid och i olika sammanhang.
Efter större delen av mitt yrkesliv inom kyrkans område lokalt och nationellt, som pastor och i andra ledaruppdrag, har jag nu klivit vidare till ett område där jag är programchef för existentiellt stöd på Betaniastiftelsen – med fokus på framför allt kurser för vårdpersonal och andra inom människovårdande yrken. Inför det nya uppdraget började tankarna kring mina många möten med människor formuleras ur ett mer existentiellt perspektiv. Inte minst vid kris så behövs något att hålla sig i. Då söker en orolig människa sig ofta till samtal i kyrkan, eller till en någorlunda trygg kyrkbänk.
Existentiell ryggrad – hen saknar ju en existentiell ryggrad! Ungefär så har det hänt att jag tänkt i mötet med vilsna. Det finns liksom inget där som kan värdera smått och stort, viktigt och oviktigt. Det finns för lite erfarenhet av vad vanliga livsvillkor är. Det har inte byggts någon existentiell ryggrad att relatera till! Ett barn som fått höra att du kan bli vad som helst – bara du kämpar – får gå vidare besviken med ett gigantiskt misslyckande som kanske inte är större än att – du har inte riktigt förutsättningar att bli världsstjärna i basket när du inte blir mer än 1,60 lång. Eller en vuxen som vant sig att någon annan alltid sopar banan och förbereder så att det ska bli enklare och framgångsrikt, blir fullständigt handfallen när den hjälpande handen försvinner.
Att leva för att nå sina mål är mycket viktigare än att leva utifrån sina värderingar. Men när målet visar sig felaktigt satt, vad händer då? Om det sattes i fel riktning? Om det sattes för nära nästippen? Eller långt bortom rymder vida? Och om målet ska nås till priset av integritet och helhet och hänsyn till andra – hur många krigsherrar fostrar vi inte då?
En existentiell ryggrad kan ha många ursprung, inte nödvändigtvis religiöst, men behöver vila i någon slags helhetssyn på vad som är viktiga värden, hur jag ser mig själv i relation till andra, hur mitt närmsta samhälle hör ihop, och var jag hör hemma. Men något måste finnas där som stagar upp kroppen, något att haka i armar och ben i, något för huvudet, tankarna, känslorna att hänga ihop med. Något måste
Jag har börjat samla på formuleringar motsvarande min existentiella ryggrad. Antropologen Mikael Kurkiala kom nyligen med boken “Där pendeln har sitt fäste. Om det eviga i människan.” Där pendeln har sitt fäste – ett fäste. Något som stagar upp, det som får pendeln att kunna röra sig. Samma tanke. “I det djupaste djupet, eller uppe i himlahöjden, finns den punkt som förankrar och gör oss delaktiga i universum. När vår förbindelse med detta centrum är obruten kan vi axla det ansvar och den djupa glädje som det innebär att vara människa …”
Prästen och författaren Lars Björklund använder ett annat uttryck (Det som ger hoppet liv, Libris 2015). Han talar om själens infrastruktur och jämför med hur ett samhälle behöver sina vägar, flygplatser och järnvägar etc för att kunna fungera. Igår hade vi två strömavbrott hemmavid när vi satt och jobbade. Verktygen blev lite handfallna. Vårt samhälles infrastruktur är sårbar. När elen dör blir många verktyg obrukbara och ovana ryggar värker när de ska bära vatten. Själens infrastruktur kan också vara sårbar, ja en människa är sårbar. Hon kan dödas både av ett inre tryck och av krigets förfärande krafter. Björklund menar att de flesta nog har en inre världsbild som gör att vi klarar stora påfrestningar och kan återta livet och känna hopp igen. Men vi behöver strategier – de är som en slags infrastruktur. Det är de som kan hjälpa oss att hantera det som rentav kan vara outhärdligt. Själens infrastruktur. Dålig strategi kan vara att tänka att det ordnar sig alltid, eller att bara jag ber tillräckligt eller på rätt sätt så löser det sig, eller – jag är framgångsrik – det har aldrig hänt mig någon katastrof och händer det så kan jag betala nån för att klara mig ändå. Men om inte själens infrastruktur finns, eller den existentiella ryggraden, så faller bitarna isär, styrseln försvinner.
En psykiater och cancerläkare jag lärt känna på senare tid, Carina Modéus, gav mig några bilder till på temat om ryggrad, eller fäste, eller infrastruktur. Den första hade hon fått av IT-teknikern på jobbet när hennes dator strulade. “Du vet väl att laptopen den måste skaka hand med modernätverket en gång i veckan!” Skaka hand med modernätverket. En gång i veckan! Det kan också vara något att hålla sig till som sätter mitt liv i perspektiv till helheten, till andra, till mig själv. Eller så är det lerklumpen när man ska dreja – den måste centreras, den måste utgå från ett centrum för att det ska bli ett kärl som går att fylla med innehåll, mening, hopp. Dessutom – och det är min tanke – så behöver den energi, lerklumpen, från en källa som håller drejskivan snurrande, vare sig det är en människofot, eller energin från eluttaget. Eller varför inte existensen som att stämma sitt instrument – går inte att göra individuellt om man inte alltid bara ska spela för sig själv. Instrumentet behöver stämmas från en gemensam utgångspunkt för att svänga med de andra.
Eller ärkebiskopens fastebok från 2023, av Marit Norén. Den heter “Andlig bålstyrka”. Den har jag ännu inte läst men titeln ligger när min egen bild av en existentiell ryggrad – kanske med lite mer drag av träning…
En annan läkare och professor i molekylär medicin, som jag nyligen mött och också läst, är Anders Rosengren. Han rör sig i ett brett fält från kroppens minsta beståndsdelar till levnadsvanor och hälsofrågor. I sin bok “Hela livet” skildrar han sin egen resa mot en helhetssyn på människan, där de existentiella frågorna och vad som egentligen är det viktiga i livet måste finnas med för att livet ska vara meningsfullt. Där finns också nyckeln till att kunna finna motivation att förändra sitt liv. Hälsobegreppet är verkligen inte bara frånvaro av sjukdom utan något mycket djupare, som att kunna påta i sin trädgård, som en patient en gång sa till honom. Rosengren säger idag att om det existentiella perspektivet på hälsa saknas så är egentligen grunden för hälsan borta.
Så vad är egentligen mitt ärende: jo, att våra liv, vår syn på oss själva och andra och hela tillvaron behöver en ryggrad, ett fäste, ett centrum, en stämning, en infrastruktur, för att vi ska kunna bygga goda samhällen och relationer. Det är för sorgligt att en överrik och betydelsefull känd svensk ska behöva dö missnöjd, eller att en osäker 12-åring ska lockas av några tusenlappar och förstöra sitt liv. Vi behöver alla hjälpas åt att ha de samtal, den blick på oss själva, varandra och naturen, som bygger liv, som inte skapar vilsenhet och ödslighet. Jag tror jag också skriver till mig själv, för att hålla fast hoppet och hålla missmod och maktlöshet på avstånd.
Till sist. För sådär 20 år sen kom ett av mina barn hem och hade fått en uppgift i skolan som hen bad mig om hjälp med. De skulle skriva om sagor i klassen. Det var enda instruktionen. Och så arg jag blev. De hade inte fått någon utgångspunkt, inget ramverk, inte ens något tips om var de kunde hitta hjälp och information. Bara en abstrakt fråga. Inte ens ett exempel. I söndags (18 februari 24) kände jag igen min ilska i Söndagsintervjun på P1. Filosofen Åsa Wikforss hade samma erfarenhet när hon var ung lärare. Men nu vet vi, sa hon, för att lära oss behöver vi ett ramverk att placera in fakta i. Det säger forskningen. Sen kan man börja ifrågasätta och söka på egen hand. Ungefär som med en existentiell ryggrad. Den är inte lätt att skapa själv. Den måste komma någonstans ifrån, den behöver vara given från början. Sen kan den formas om. För så är det med kroppen och cellerna. Andas, formas, byts ut, lever. Men det måste börja någonstans, i relation, i samtal om vad som är viktigast. Och någonting måste hålla ihop denna kropp och själ och existens som är du, som är jag, som är vi. För vi finns och vi har förmågor tillsammans. Ett brett samtal om hur vi bygger för framtiden måste till. Ställningstaganden byggda på fakta och ett vi som ger proportioner till individualismen – ett vi där också naturen har en röst.
(Statyn på bloggbilden finns i Havanna på Cuba. Spännande samtal – en öppenhet med rymd. För mig okänd konstnär)
Ulla Marie Gunner