Violeta
av Isabel Allende
Jag erkänner genast – min bokhylla har ganska många olästa böcker bland de lästa. Viljan finns men inte alltid tiden. Då känns det extra viktigt att välja böcker som känns värda att läsa.
Ibland läser jag för att varva ner – bäst är då en bladvändare – gärna en deckare.
Ibland läser jag för att jag vill utmana mitt språk – någon som knölar lite mer än jag är van vid, och emellanåt skönlitteratur på engelska.
Numera har jag väldigt svårt att motstå berättelser från andra delar av världen. Jag vill gärna lära mig mer om ett lands och en kulturs historia, förstå både likheter och ana olikheter i tänkesätt, värderingar, tolkningar av världen.
Violeta uppfyllde mycket av det jag längtar efter att läsa när jag behöver en bra bok.
Ett rakt och bra språk – översättningen jättebra tror jag, utan att kunna spanska. Hanna Axén heter hon som översatt. Hon ska också nämnas.
Här lär jag mig mer om en kultur jag aldrig besökt, ett land jag aldrig sett. Jag råkade nyss se en netflix-film, spansktalande, som utspelade sig i Peru och skildrade vackra berg, havet, kulturmöten. Föreställer mig att det liknar Violetas Chile en del. Det gav mig i alla fall en fond till läsningen. Jag dras in och vill resa dit – också!
Historia – en smärtsam historia av fattigdom och förtryck, ren terror men mycket mycket av människors brottningar med livet, kärleken, familjen.Politiken som tar plats och som gör sig påmind i vårt nu. Att läsa hur familjen av ekonomiska skäl tvingas lämna ett liv i stort välstånd för att bo en fattig by – samtidigt som bröder och systrar i Ukraina flyr för sina liv – det blev extra starkt. Det händer överallt – hela tiden – men erfarenheterna delas, även om omständigheter ser olika ut.
En roman som skildrar människors växt och utveckling – det kanske är banalt – men jag lär mig i alla fall av det. Violetas livsresa genom ett sekel, glädje och kärlek, storfamilj – biologisk och annan – smärtan i att förlora barn, oron över barn och andra i närheten. Konflikterna med en tidigare älskad. De här olika värderingarna som går i dagen.
Gestaltningen av de olika karaktärerna genom Violetas berättelse får det att hänga ihop. De ganska många personer som det berättas om blir på något sätt synliga även om vi inte får del av deras inre tankar. Komplexa, goda, onda, fria, rädda, unga, gamla. Det funkar. Camillo är berättelsens mottagare, pusselbit för pusselbit byggs spänning upp kring barnbarnet. Ett fint berättargrepp som blir en drivkraft i hela historien. Nästan som en deckargåta.
Det är något med språket som för mig är skönt. Det är rakt och beskrivande – inget av det kletiga som är så lätt att lägga på när jag blir för entusiastisk över något. Jag skulle kunna tänka mig att läsa en gång till bara för att undersöka hur hon just jobbar med språket. Eller kontakta översättare Hanna för att höra hur hon läser. Författaren verkar bara skriva på spanska. Har inte gett sig in på engelskan trots att hon bor i USA sedan rätt många år.
För mig blev alltså Violeta en läsupplevelse av det slag som jag kan njuta av, lära av och inspireras av. En mycket bra bok helt enkelt med hoppfull eftersmak.